Joppes Gröna Rum

Ibland önskar jag att jag hade blivit dumpad på riktigt. Sågad. Bortstött. Ratad.

Bortvald för någon annan, för då hade jag kunnat bearbeta alla känslor med hat.

Det finns ett perfekt soundtrack till det.

Shellac - 1000 hurts

Steve Albini är mest känd för att ha producerat artister som Pixies och Nirvana.

Eller snarare "spelat in" som han själv vill kalla det. Utöver detta så har han

lett ett antal egna orkestrar och en av dem är Shellac. Det ryktas om att en

ny skiva är på väg och i väntan på den så kan man alltid glädjas åt 1000 hurts.

En skiva som nog skulle få följa med mig till en öde ö. Uppsåt och mening åsido,

det är den personliga tolkningen som blir viktig när man lyssnar på musik och

jag kan inte tolka 1000 hurts som något annat än, som sagt, en odyssé i hat.

Rent musikaliskt så tror jag att man kan kalla detta för post-rock. Jag gillar att

sitta och diskutera sådana termer över en öl med kompisar men det är ganska

hopplöst att använda sådana termer på ett beskrivande sätt. Jag vill kalla det

för minimalism. Inga onödiga effekter. Sång, gitarr, bas och trummor i enkla

arrangemang. Och en rejäl dos hat då. Jag kan inte historien men det antas

att Steve Albini spelade in skivan efter att han upptäckt att hans fru vänstrat

med hans bästa kompis. Bearbeta alla känslor med hat. Ord och inga visor,

mord och inga visor. Förutom en känga riktad åt ekorrar, "this isn't some kind

of metaphor", så är det raka rör - Steve berättar om de två personer som

förstörde hans liv och man känner med honom.

"I´d like to put him up there in one

blow him up into space

He´ll fertilize the rice in China

With the cinders of his remains"

Jag trodde inte att man kunde skriva om sådana här saker på ett så humoristiskt

sätt och ändå få det att låta så allvarligt. En av orsakerna till att jag uppskattar

Albinis hatiska poesi är att det inte är över för honom. Han är sviken, slagen och

förnedrad men vill ändå ha tillbaks henne trots det förakt han känner för de båda.

När han skriker and "I miss you" i slutet av the Shoe Song så

känns det rakt in i märgen. Jag gillar musik som grabbar tag i mig och får känslorna att svalla. Den här skivan kan få mig att omvärdera hela mitt liv.

Jonatan R Olsson

(Författarens anmärkning: Hade denna recension publicerats på dagensskiva.com så hade den säkerligen blivit sågad längs fotknölarna. Men jag ger den ett försök här)