Joppes Gröna Rum

Efter att ha funderat på en käck rubrik så lät jag min favoritskald Darren Hayman tala. Nu är det förvisso inget tidsmässigt jubileum utan snarare ett numerärt. Detta är inlägg nummer 100! Och jag har publicerat exakt 200 bilder. Vilket fantastiskt sammanträffande.

På en annan sida där jag skriver då och då snöade jag in lite väl mycket på siffror och det ska jag inte göra här, men på den sidan så skrev jag en gång en sak som känns lämplig att publicera här. Ett stycke text, en så kallad bandannons. Eftersom jag redan spelade i ett band som jag trivdes i så var det inte aktuellt att sprida den. Men nu spelar jag inte med Perfect Gift längre. Jag blev petad.

Jag spelar musik för att det är förbaskat skoj att göra det. Det räckte visst inte. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt ambitiös. Nehej, det var ju inte jag som tjatade om att vi borde repa oftare. Kommunikaton är svårt svårt men viktigt viktigt.

The times they are a-changin'

Så, jag är en fot i Uppsalas civila (icke-akademiska) värld fattigare och Uppsalas musikliv är lite mer inavlat.

Til er som det handlar om. Det är ingen svartmålning. Jag saknar inte musiken vi spelade men det var väldigt kul att vara med och jag tycker ju om er. Det är det som gör att det kan kännas trist. Att jag utesluts ur det sociala sammanhang som vi utgjorde. Men jag ska inte vara någon Cry Baby. Annonsen då...

Tycker du att musik som idag kallas emo kan vara helt känslodöd?
Tycker du att "Crashing foreign cars" är en tuff låttitel?
Diggade du Joan Jett på Trackslistan 1987?
Tycker du att det skulle kännas schysst att försöka kombinera
Walter Schreifels angst, Frank Blacks vansinne och Darren
Haymans realism i en musikalisk sammanslutning, även kallat rock-grupp?
Hör då av dig...

Jag tycker fortfarande att den är ganska välformulerad.

Musik är mäktigt. Hade jag inte lyssnat på Cat Power under en resa genom ett tråkigt Träsksmåland så kanske jag inte hade tagit mig tid att fundera på det här.